Pentagram
Tänkte blogga lite om ett par mystiska, andliga symboler som jag gillar. Den första symbolen blir Pentagram, för den känner jag mig mest dragen till just nu.
Det var några saker som hände i mitt liv ganska nyss, att jag med jobbet bl.a hamnade i ett hus där det spökade och en del andra saker som inträffade. Jag orkade inte med sånt just nu och ville bara enkelt slippa "besväret" från spöken som störde. Jag har inte kraft just nu att "prata" med spöken som hamnat vilse i ett hus av olika anledningar eller känna av deras energier utan jag vill bara vara jordad i nuet och mitt liv. Så jag blev vägledd från mitt inre till Pentagram... att jag t.e.x kunde sätta ett pentagram i ett skinnsnöre runt min hals för beskydd, rita ett pentagram i luften i rummet där det spökade eller helt enkelt blogga om symbolen.
Därför tänker jag skriva om symbolen nu och dela med mig till de som behöver.
Ett Pentagram är en stjärna med fem hörn, inskriven i en pentagon, vilket betyder att de fem spetsarna är sammanbundna med fem sträck. (Man målar alltså symbolen utan att lyfta pennan). Oftast, nu för tiden, visas Pentagram ofta i en cirkel. Cirkeln gör ingen större skillnad för symbolen - det är ett Pentagram också utan cirkeln.
Pentagrammet är en matematisk symbol men i metafysiken känd som en magisk symbol. Den symboliserar det heliga kvinnliga. Alltså som Gin och Yang men bara den kvinnliga sidan. Den kvinnliga innebörden kommer från att Pentagrammet först användes som symbol för planeten Venus. först Häxor och wiccaner låter de fem spetsarna symbolisera jord, vatten, luft, eld och ande. Det sägs att det är känt att symbolen har används i minst 5000 år, genom åren av sekter, präster, magiker, astologer, matematiker, metafysiker...
Ett pentagram med spetsen uppåt anses symbolisera utvecklingen mot det högre och kan användas som gott.
Ett pentagram med spetsen nedåt används bl.a av satanister och symboliserar den satanistiska bibeln. Ett pentagram är i alla fall varken "ont" eller "gott" i sig själv, eller både ont och gott samtidigt, varesig det har spetsen hit eller dit. Det är vad du själv gör med pentagramet som avgör. Din intention och vilja att skapa bra energi avgör. När spetsen pekar nedåt kan det också symbolisera jordenergin, och hjälpa till att jorda dig.
Alla symboler kan i grunden vara ett hjälpmedel att rikta din tankes energi, hjälpa dig att fokucera och få dig att tänka på vad du vill åstadkomma. Det är viktigare att tänka på vad man vill ha och hur man skulle vilja att allt var, istället för tvärt om.
Jag använder Pentagram som beskydd. Jag vet att min själ skyddar mig från allt och alla som inte är i mitt högsta bästa, men för att påminna migsjälv och andra om det, känns den här symbolen rätt för mig just nu. Jag vill att spetsen ska peka uppåt - mot utveckling och högre medvetande. Uppåt och utåt men med båda föttterna på jorden. När man vill jorda sig ännu mer kan man ju vända Pentagrammet med spetsen ner mot marken.
Det är ju hursomhelst bara i den dimensionen här som våra själar lever det här livet i, som är uppbyggd av polariteter som gott och ont. Egentligen finns ju inget av det, bortom tid och rum i vår dimension är allt ett och allt är både bra och dåligt samtidigt och allt händer i ett syfte som universum har.
Pentagram anses vara en jordnära andlig symbol som hyllar naturen och de jordnära andliga krafterna.
En hälsning till er!
Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam så länge mina stjärnor!
Till dig.
Allt som du gör mot mig, har någon redan gjort mot dig.
Det högsta i mig, ser det högsta i dig.
Uppdatering 2011-10-08!
Det har hur som helst hänt väldigt mycket sedan jag uppdaterade sist, jag har bland annat varit ute och rest, i norden och i tyskland på jobb... Det är så mycket att jag inte vet var jag ska börja. När det har hänt så mycket, behöver jag, först och främst, bara sätta mig ute i skogen på en stubbe och bara vara i nuet utan att tänka så mycket och bara slappna av. I morgon ska jag till exempel ut i skogen på hästryggen igen! Det ska bli fantastiskt underbart! Hoppas att ni alla mår bra!
Helande katt
Problemet med bloggar och varför jag är så tyst, är faktiskt att ALLT, exakt ALLT som man skriver på sin blogg, får man på ett eller annat vis, äta upp utanför datorvärlden. Om man så bara skulle skriva "Hej Svejs" på sin blogg (som dessutom är världens minsta och obetydligaste blogg) är det nån jävel som hittat det och ska konfrontera en med: "Vad MENAR du med det?!" Det finns alltid folk utanför bloggen som på olika vis vill styra innehållet i det man skriver. Jag känner mig inte så fri helt enkelt... Därför står det still här.
Jag är som sagt, jag en blyg person. Jag blir tyst... Tills jag känner mig trygg.
Anledningen till att jag loggade in här i natt, efter ett års uppehåll, var att jag var väldigt lessen idag och när jag somnade drömde jag om en väldigt gosig, ganska stor katt som kelade med mig och spann. Jag har aldrig sett just den katten i verkligheten. Den var vit med bruna stora fläckar, plattnosad, långhårig perser. Den gosade med mig hela natten och jag hörde den spinna i mitt öra i drömmen... Det var faktiskt en väldigt trevlig dröm... När jag vaknade mådde jag bättre än när jag somnat, på grund av katten som jag drömt om hade legat vid mig i min säng i drömmen hela natten. Det konstiga var att det inte var min egna katt, utan en annan, men jag såg och hörde den så tydligt i drömmen. Och då tänkte jag plötsligt på det där inlägget som jag aldrig skrev om här i bloggen, om helande katter...
Men jag tror faktiskt att ni själva förstår varför en katt som spinner helar?
Positiv ljus energi.
Om du bara visste hur stor DU är som själ! Om du, som läser detta kunde förstå din egen storhet som sträcker sig utanför din fysiska kropp. Se det ljus som du sprider och se den kärlek som du sänder ut! Alla är allt. Allt som är runt dig är spegelbilder av dig själv. Dina atomer i din kropp ser likadana ut och fungerar på samma sätt som planeterna i sina banor runt solen. Det skiljer bara i storlek. Det är viktigt att må bra, för mår du bra kan du sprida ditt ljus och din kärlek till din omgivning. Det som är spegelbilder av din egen energi, dras till dig. Det finns många olika sett att få en mer positiv energi för den som vill. Det kan jag skriva om en annan gång. Den som blir utsatt för mycket negativa händelser, negativa människor, arga djur, hamnar i negativa situationer gång på gång eller blir hemsökt av negativa energier skulle antagligen vilja göra sin egen energi ljusare för att dra till sig ljusare händelser i livet. Det är egentligen inte så svårt, men jag kan skriva mer om det någon annan gång om ni vill.
Nästa inlägg kommer handla om helande katter. För ni vet väl att katter är helande?
Puss och kram på er!
Uppdaterat
Så, nu har jag rättat till texten i det förra inlägget. Det var inte det lättaste! Det går inte att välja teckenstorlek. Jag antar att det kanske går om man ändrar html-koden, men eftersom jag inte ändrat till stor text när det blev stor text, kunde jag inte heller ändra tillbaka till liten textt. Jag valde inte att texten skulle bli så där enorm som den var i det förra inlägget, det är min dator som strular... Nu har jag i alla fall fixat det och hoppas att det går att läsa nu. Hoppas att allt är bra med er och att ni har en bra helg!
Att "vända sig i sin grav"
Detta inlägg kommer handla om utrycket "att vända sig i sin grav". Har du någon gång undrat om en avliden hör dig när du pratar med henne/honom?
Jag ska berätta en historia som hänt i min familj. Jag kan ju börja med att berätta att mitt intresse för andlighet kommer från min mamma. Hon har hela mitt liv tytt mina drömmar. Och det har (ofta till min stora förbittring) stämt. Vi har en telepatisk kontakt. Tro mig - det har du också med dina föräldrar och/eller barn. Alla människorr är telepatiska. Vi måste inte ringa till varann eller blogga för att skicka budskap. Ju närmare vi har någon vårt hjärta, ju mer vi älskar personen destå lättare känner vi av vad den andre tänker, tycker eller meddelar oss. 
Hursomhelst, jag har två familjegravar på en katolsk kyrkogård i Warszawa. Alla bilder i detta inlägg kommer från den kyrkogården.
Så här ser min släkts gravar ut.
Där ligger min mormor till höger med sin släkt, morfar med sin mamma m.fl. ligger i graven till vänster. Min mamma har också en plats redo i en av gravarna där. Jag kommer däremot inte få plats. De är ju redan proppfulla det ser ni ju... Min mormor har jag aldrig träffat för hon gick bort innan jag föddes. Min morfar gick bort 1998. Jag besökte gravarna senast i september när jag var i Polen. För ett par år sedan var min mamma där ensam för att fixa med gravarna, det är hon som ensam har ansvaret över gravarna. Det ska ju betalas och skattas för att allt ska fungera felfritt o.s.v. När hon besökte sin mammas grav den gången tänkte hon att hon en gång för alla minsann skulle berätta för sin mamma/graven allt som hon tyckte och tänkte. Det var inget snällt. Det var en utskällning efter noter i stil med "hur kunde du överge mig! Vet du hur jag mådde?!". Hon berättade allt som hon inte hunnit eller kunnat att berätta medans hennes mamma levde. Efter hon berättat det reste hon hem till Sverige.
Ett par dagar efter hemkomsten ringde min moster som bor i Warszawa, hysterisk och berättade för min mamma att hela familjegraven hade rasat ihop.
Stenblocken som täckte graven ovanpå var brutna på mitten och hade rasat ner in i graven. Min mamma, som har ansvaret över graven måste ordna detta med en gång, hojtade moster förtvivlat!
Efter att min mamma såg att graven rasat ihop berättade hon att hon verkligen kunde släppa all bitterhet och sorg som hon känt mot sin moder. Hon kände att det var lite genant att hon stått där vid graven, varit så väldigt arg på sin mamma. Och hon fattade att mamman hade hört... Jag och min mamma brukar skratta åt händelsen så här i efterhand. Det är något komiskt över det faktiskt. (Om man vill och har humor som vi har). Vad gravinraset lärde oss var i alla fall att de hör oss. Alla som gått bort kanske inte visar att de hör det du vill meddela lika uppenbart, men om du verkligen vill att de ska höra hör de dig!
När spöken visar sig fysiskt
Första gången jag såg ett spöke, var när jag och min killkompis (vi kan kalla honom Gustav)satt på Göteborgs centralstation för ungefär 7-8 år sedan. En klasskompis till mig på gymnasiet/vän hade nyligen tagit livet av sig genom att hänga sig själv i hemmet. Vi kan kalla honom... Marcus. Gustav som jag satt med på centralstationen hade varit bästa vän med Marcus hela sitt liv och de bodde grannar. Vi hade varit på Marcus begravning tillsammans, men inte samma dag, men kanske någon vecka tidigare. Det är mycket folk inne på stationen vid det här tillfället. Folkmassor strömmar förbi oss och det är rusning. Lite kaotiskt som det kan vara vid den tiden en vardag när folk ska åka hem. Helt plötsligt, när jag och Gustav sitter där och glor ut över massorna som passerar förbi, i en av folkmassorna - ser jag Marcus! Jag fryser blicken och stirrar uppmärksamt. Han går som Marcus och bär samma jacka som Marcus alltid hade... Helt plötsligt vänder Marcus sitt ansikte mot mig och tittar på mig rakt i ögonen från folkmassan. Det är som att jag bara ser ett ansikte... Folkmassan går åt vänster, "den" tittar rakt fram dit den ska, och Marcus ansikte har vänt sig mot mig och tittar rakt på mig och Gustav. Det är som att hans ansikte rör sig i slow motion. Som att hela folkmassan helt plötsligt rör sig i slow motion. Jag stirrar som en galning för att försöka hitta någon skillnad på Marcus och personen som går där och tittar på mig. Jag försöker desperat hitta något som skiljer denna som antagligen bara liknar Marcus - från den riktiga Marcus. Jag kollar in ansiktet nogrannt, näsan, ögonen, gången, och det som förbryllar mig är att jag inte hittar något som skiljer denna person i folkmassan från Marcus...
Det jag då gör är att säga till Gustav! Jag säger helt enkelt: "Kolla där! Är det Marcus?" och pekar. Gustav tittar. "Ja" säger han och skrattar.
"Men det ÄR ju han!?" säger jag helt förstummad samtidigt som jag också översköljs av en konstig lycklig känsla och skrattar medans jag säger det.
Gustav: "Det är det faktiskt!".
Jag: "Allvarligt, SER du någon skillnad på han som går där och på Marcus?" jag fnittrar fortfarande.
Jag är totalt överväldigad över att jag inte kan hitta någon skillnad!
"Nä det gör jag faktiskt inte", svarar Gustav helt lugn och glad.
Sedan stirrar vi bara på Marcus ansikte som passerar oss där i folkmassan. Marcus fortsätter att titta rakt på oss och passerar förbi fortfarande som i Slow motion. Vi sitter tysta och tittar tillbaka. Det är som att Marcus ansikte rör sig långsammare än alla andra som passerar. Som att hans ansikte är större än alla andras. Som att hans ansikte är det enda ansikte som går att urskilja ur mängden. Marcus passerar förbi oss i folkmassorna i slowmotion medan han tittar på oss. Sedan försvinner hans ansikte långsamt med folkmassorna och allt blir som vanligt igen.
Det konstiga var att varken Gustav eller jag kände oss rädda eller illa till mods. Vi kände oss upprymda och glada. Det var en positiv känsla! Det var bara som ett gemensamt konstaterande att "jaha, där går Marcus". Vi tyckte att det var konstigt, men var ändå jätteglada. Det märkliga är ju också att vi gemensamt såg honom! Tillsammans!
Då trodde vi förståss inte att vi sett honom på riktigt. Det tog mig fram tills ganska nyligen... Jag bara vaknade en morgon och visste att - djävlar ja - det var hans spöke vi SÅG. Och det hela var plötsligt helt självklart. Det är inget konstigt med det. Vi såg honom där efter han dött och det är väl absolut inget konstigt med det? Jag var helt enkelt tvungen att komma upp i en viss andlig mognad för att veta tillfällena då jag sett spöken fysiskt!
Vid samma tillfälle gick det också upp för mig det andra tillfället jag sett ett fysiskt spöke. Den vetskapen blev helt plötsligt också lika självklart:
Det var när jag bodde i Skottland och trodde att jag hade inbrottstjuvar på besöke så gott som varje natt. Ni vet den där lägenheten som jag skrivit om? Alla de som pratade högljutt ute i hallen, de som tände och släkte lamporna?
En natt när jag än en gång låg helt livrädd i min säng (jag trodde ju inte på spöken, så jag var ju övertygad om att det var människor inne i lägenheten) och lyssnar på de som pratar högljutt i hallen. De som tänder ljuset... Det är unga killröster. De är bökiga i hallen och flänger omkring och väsnas och pratar högt. En av dem säger "det var här jag bodde förut, nu bor det en tjej här." De skrattar och fortsätter en form av konversation som är så där typisk för unga killar, de skrattar och skojar. Jag är stel av skräck och tänker att de absolut inte får hitta mig. Tänk om de kommer våldta mig, tänker jag, eller mörda mig. Jag kan inte förklara hur rädd jag var. Vad gör de här hela tiden, tänkte jag. Är det så kul att ta sig in hos mig varje natt och bara skoja omkring och tända och släcka och gapa här??! Utan att de ens tar något av "värde" med sig när de går?!
Jag brukade gömma mig under täcket för jag var så rädd att de skulle komma in i mitt sovrum. Helt plötsligt hör jag något i rummet! Och jag tittar fram. Framför mig, vid fotendan står en kille i ca 20-års åldern. Hans hår är råttfärgat. Hans hy är vitblek som så där riktig "engelskt blek" med fräknar på armarna. Ögonen är blå.
Han har på sig ett par storlekar förstora jeans och en ljusblå urtvättad t-shirt. Han har en mörkblå, sliten NYkeps på huvudet.
Hans ansikte är alldagligt, hans kroppsform är småfet (som av för mycket öl och snabbmat). Kläderna hänger rätt sladdrigt.
Denna kille STÅR framför mig i rummet och jag blir så rädd att jag inte kommer ihåg vad jag gjorde. Jag kommer ihåg att jag tänkte att "nu kommer jag bli mördad av den här killen". Jag antar att jag i panik satte mig upp i sängen och kröp ihop så långt bort från honom som möjligt, men jag minns inte exakt vad jag gjorde. Men jag var för rädd för att skrika. Jag vet att jag frös till is, så rädd var jag. Så försvin killen. Mitt framför ögonen på mig. I ingenstans. Men jag fattade inte.
Jag väntade i samma position hela natten där jag satt. Tills morgonen kom. Den dagen berättade jag för min lärare och mina klasskompisar att jag hade haft inbrottjuvar i lägenheten. Det var faktiskt vad jag trodde. Jag fattade inte riktigt det där med att killen bara försvann framför mina ögon... Jag vägrade tro det och tänkte bara att han stuckit iväg normalt, men att jag inte sett honom när han gått ut ur rummet.
Efter det kom min dåvarande pojkvän från sverige och bosatte sig hos mig i lägenheten. Det var han som hittade de där kanylerna i lägenheten. Användna kanyler. Som när jag skulle se dom - inte fanns! Men mitt ex visst att han sett dom! Innan jag en gång för alla flydde och flyttade ut från den hemska lägenheten hittade jag en gammal keps i ett hörn som jag inte sett i lägenheten förr... Det var en mörkblå NY-keps. Kepsen såg exakt ut som den som killen som visat sig i mitt sovrum hade burit! Det fick mig ännu mer övertygad om att killen jag sett verkligen var en riktig människa! Han hade ju tilloch med glömt sin keps hos mig!
Jag och mitt ex flydde från lägenheten och bosatte oss i en annan lägenhet. I den nya var det helt lugnt. - Taklampor tändes och släktes inte, det var inga röster i lägenheten på nätterna och vi fick inte stötar av allt i köket och det blev inte märkliga fläckar med vatten på golvet... Vi älskade den nya lägenheten!
Jag har sparat den blå NY-kepsen som jag hittade i spök-lägenheten fortfarande. Jag tvättade den och jag använder den till och med ibland. När jag är ute och joggar.
Det tog mig fem år innan jag förstod vad som hänt i den där lägenheten innan jag ens tänkte tanken att han jag sett stå framför mig och försvinna var ett SPÖKE! Att tänka den tanken tidigare kändes helt absurd. Speciellt när man står och tittar på en person! Och det konstiga är att när väl budskapet kom fram till mig, att det var ett spöke, kändes det helt logiskt, kristallklart och självklart:
Killen hade tagit en överdos i lägeheten precis innan jag flyttat in. Han hade dött i rummet som det inte gick att gå in i. Det där otäckaste rummet. Där det kändes som att gå in i... en tjock dimma. Det där rummet som jag aldrig kunde gå in i. Och hans överdos hade gått så fort att han inte var beredd men samtidigt desperat klamrat sig fast vid livet in i det sista. Han dog, men eftersom han så gärna ville stanna i livet, hamnade han "mellan" två dimensioner så att säga, och förstod inte var han skulle ta vägen. "Han" var fortfarande kvar i lägenheten! Därför det där eviga pratandet på nätterna om att "här bodde jag"... o.s.v. På något vis visste han att jag bosatt mig där nu, men han visste inte själv vart han skulle ta vägen. Han visade sig för att desperat få hjälp. Allt som hände var oerhört desperata försök att bli sedd och hörd av den här f.d. narkomankillen. Vilket han absolut, i allra högsta grad blev!
Men inte kunde jag hjälpa honom för det. För jag var inte rätt person att förstå vad som hände. Jag förstod ingenting! Jag hoppas verkligen att han inte är kvar i lägenheten än... men det tror jag faktiskt inte. Eftersom jag fem år senare fick hela budskapet om vad det handlade om, verkar det som att han tillslut gått över och fått lugn. Men jag kan bara säga en sak, att hade det inte varit för det som hände, skulle jag inte tro på något annat än min egen lilla glasbubbla som jag lever i här och nu. Har du aldrig SETT ett spöke stå framför dig... eller upplevt energier så starka och tydliga att det inte längre går att säga att det inte händer någonting, är det inte så troligt att man "tror" heller. Det var vad som krävdes för att jag skulle expandera mitt medvetande. Vissa människor behöver i princip helt enkelt SE en stol flyga omkring i luften av sig själv för att kunna "tro" på spöken.
En dag skulle jag utveckla det mediala området mer, gå någon kurs eller ta hjälp av någon känd medial person som mentor för att lära mig mer, för jag förstår absolut inte heller någonting av det här. Egentligen. Men inte just nu... Jag känner mig inte helt redo att utsättas för något liknande det som hände i Skottland igen. Jag känner mig inte redo att SE något spöke stå framför mig! Inte där jag just nu befinner mig i livet. Men medans jag blir äldre, klokare, når mer upplysning och lär känna alla delar av min egen själ först - då ska jag utforska det hela mer.
Metafysik
Vad förvånad jag blir varje gång jag kollar statistiken här inne; varje gång jag tänker att jag antagligen inte har kvar en enda läsare här inne på grund av att jag inte har bloggat... ser jag endå att det är en del som envist håller kvar vid att kika in här! Jag blir lika förvånad varje gång. Tack vare att jag inatt råkade se att ni i förrgår var riktigt många att logga in på min stillastående blogg, ska jag nu skriva ett inlägg till er!
Först av allt: Den här bloggen endrar nu inriktning. Från och med nu kommer den handla om övernaturliga saker/ spöken/livet efter detta, mediala upplevelser och liknande eller med andra ord: Metafysik. Allt kommer ha en personlig toutch av mina upplevelser av detta.
Det här inlägget kommer handla om vad jag fick berättat för mig av en guide från en dimension parallelt med våran, som jag kanaliserade. Jag hade nämligen en fråga som löd: "vad fanns från början?" Meningen med frågan var alltså att jag ville veta vad som fanns innan... allt som vi känner till, innan allt som vi vet finns uppstod.
Min vanliga guide, som kallar sig Simone, presenterade mig på grund av min annorlunda fråga denna gången som inte rörde min egen vägledning, för en ny ljusguide som skulle berätta om just detta ämne.
Detta var svaret som jag fick höra som svar på min fråga:
Först fick jag veta att frågan var fel ställd eftersom den är ställd efter måtten i våran dimension: alltså relaterat till tiden (som kommer från 4:e dimensionen, enligt Einstein och denna ljusguide), rummet och massan. Guiden visade mig en bild av en cirkel för att få mig att förstå att utanför denna dimension av tid/rum/massa finns ingen början och inget slut, ingen födelse eller död, utan endast evighet. 
Tiden, rummet och massan uppstod i samband med Big Bang men bara i en liten del av helheten/universum. Innan Big Bang fanns "för alltid" eller Evigheten om man hellre vill kalla det det. Guiden visade att det fungerar enligt principen att ljuset kom först och när ljuset färdas i ljusets hastighet i vakuum (299 792 km/sek enligt våra mått mätt), färdas det för alltid eftersom tiden i den hastigheten står stilla. Om du och jag skulle färdas i ljusets hastighet, skulle vi aldrig dö. Nu kan vi inte färdas i ljusets hastighet eftersom det i våran dimension finns massa och rum som hindrar oss. Gravitation. Min massa är tex. ca. 54 kg...
Det som fanns "först", alltså ljuset/evigheten/"föralltid" existerar i allt i universum. Även i vår dimension. I dig och mig, i varje liv i våran dimension och till och med i planetens kärna finns den energin som inte kan förstöras, utan bara omvandlas. Alla är energier som ursprungligen härstammar från "föralltid"/evigheten (vilket kom "först") och efter tiden som vi lever enligt alla fysiska regler i vår dimension, tillsammans med rummet och massan som får oss att åldras här, dö och födas, återgår vi till det första stadiet - evigheten. Det finns ett antal dimensioner av evighet utanför våran tid och rums-dimension, b.la. den 10:e dimensionen som guiden som berättade detta för mig existerar i. Dåtid, nutid och framtid existerar parallellt. Allt händer/har hänt/kommer att hända samtidigt.
Denna teori är inte jag kapabel att bevisa. Men det kommer komma någon (i "framtiden", enligt jordens mått mätt) som kommer kunna bevisa det här: Att från början, fanns för alltid. Och efter slutet, finns för alltid. Mycket av detta är redan bevisat av Einstein. Men resten, helheten kommer knytas ihop och bli vetenskapligt bevisat som en helhet. Svaret jag fick av guiden från den 10:e dimensionen, bortom tid, rum och massa var alltså att det inte fanns något annat från början, än det eviga.
"Av evighet är vi kommna och till evighet kommer vi återgå" ;)
Efter jag fått sånna här svar av att jag kanaliserat känner jag att jag förstår allt som jag fått förklarat är kristallklart. Självklart. Enkelt. naturligt! Inget av detta är något som jag skulle förstått om jag inte kanaliserade guiden. När jag tänkt över saker och ting själv, har jag inte förstått något, allt har bara snurrat runt i huvudet och känts för stort och för kompicerat. Men de budskap som jag fick från guiden kändes så enkla och jag förstod helt plötsligt allt exakt. Saker som normalt sett skulle legat totalt utanför min förståelseförmåga.
Jag hoppas att det här känns lika kristallklart för er: Att innan "början" (som uppkom i samband med födelse, död och slut i ett antal dimensioner och med Big Bang. Relativitetsteorin.) fanns/finns föralltid? Tills det bevisas, får man kalla det för teori... Jag tänkte att den här blogge var ett bra sätt att sprida det här.
Eftersom jag inte kommer ägna mitt liv åt att bevisa detta, utan överlåta det till någon som skulle tycka att det vore kul, kommer inte jag ta patent på det här (vilket min vän tyckte att jag borde göra, efter att jag berättat det här för henne dagen efter jag fått budskapet av guiden för över två månader sedan).
Fantasyföreställningar, ny lägenhet och muminshow.
Lite om vad som hänt den senaste månaden:
Jag jobbar och står i med teatern. Förutom det vanliga med all barnunderhållning, behövde jag mer jobb så jag fick ett telefonnummer genom en kompis till mig till en kille som regisserar fantasyföreställningar utomhus. Jaha tänkte jag, jag behöver ju jobba så jag ringde. Han visste direkt vem jag var, det visade sig att vi spelat föreställningar ihop för... många år sedan så han gav mig jobb direkt. Det går faktiskt väldigt bra och är väldigt populärt.
Så här har jag sett ut på jobb, när jag varit alla möjliga roller från hobbits och gnottar, till älvor, prinsessor, alver och krigare:
Här är jag när jag är alv. Föreställningarna går jättebra och folk har bokat hela vintern, men vi sa nej... vi kör oktober ut, sedan blir det uppehåll, för det är alldeles för kallt. Det var riktigt ruggit förra helgen att ligga och kräla runt i leran i skogen när det regnade och blåste. Så gott som alla skådespelare i föreställningen blev sjuka.
I helgen ska jag åka iväg till Norge för att spela en muminshow med en massa dans i. Ingen fest denna helg alltså, bara jobb. Men nästa!
Jag har också gjort en modellsession inom fantasytemat så var rätt rolig faktiskt. I nästa inlägg kommer jag lägga upp bakom-kulisserna-bilder från den. Det är nämligen så mycket som ska retucheras på de bilderna, så därför är det kul att gämföra hur det såg ut från början och hur det blir efteråt.
Hoppas att ni också har det bra!
Att bli smygfotograferad
Förlåt att jag inte bloggar. Jag gick in här lite snabbt, och ser på statistiken att en del är här inne och kollar varje dag... Det trodde jag inte eftersom denna bloggen ligger så lågt just nu. Det finns många orsaker till det.
Jag vill vara lite ifred från att "följas" just nu.
För nästan en månad sedan ungefär, hände något märkligt; det var en måndag och jag hade åkt till en skola i innerstan för att vikariera som lärare den dagen. I skolan skulle barnen samla in sina gamla kläder i påsar som skulle lämnas till Myrorna. På någon rast lastar jag in fyra säckar i min bil och kör ner den lilla biten från skolan till Myrorna på Järntorget.
Jag stannar vid sidan av Folkteatern på och hoppar ut och öppnar bagageluckan. Då kommer det helt plötsligt fram en kille med en stor digitalkamera och fotograferar mig och min bil! Han står en bit bort från mig och rör sig snabbt. Jag stod som ett frågetäcken. När jag tittade på honom och försökte förstå vad han gjorde, tog han ner kameran och vandrade hit och dit som "ingenting". Då tänkte jag att jag nog inbillat mig, att det självklart inte var mig han hade fotat, så jag börjar köra mitt race där med de svarta säckarna med kläderna. Så fort jag vände bort blicken och gjorde det börjar människan gå runt och ta bilder igen. Jag stannade upp i mina rörelser och tittade på honom igen. Han ställer sig tillräcklig långt bort för att jag inte ska kunna prata med honom, och tar ner kameran igen. Jag försöker köra mitt race igen med säckarna samtidigt som jag försöker titta på honom. Han fotograferar ihärdigt, men rör sig snabbt runt på parkeringarna. Det är fan mig och min bil han fotar! Jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag tog två säckar och bar in på myrorna. Mannen fotograferar mig "diskret" med den stora kameran" medans jag bär säckarna. När jag kommer ut från Myrornas för att hämta de två resterande klädsäckarna i bilen - är snubben där IGEN! Jag tittar mig omkring. Försöker förstå vad det är frågan om.
Vem är han? Varför gör han detta? Min blick fastnar på två lastbilsförare som sitter i en Myrornalastbil precis utanför Myrornas. De tittar på mig, och jag noterar att de ser att den där personen fotograferar mig. De skrattar. Jag ser ut som ett frågetecken, men försöker samtidigt "hålla masken". Fortfarande tänker jag att det kanske inte är MIG fotografen fotar, trots att han smyger omkring och visst riktar kameran på mig. Jag hämtar de två andra säckarna i bagaget och han fotar min bil och mig vid bagaget igen och igen. Jag bär säckarna tvärs över gatan och han fotar och fotar. "Är det här ett skämt?" tänker jag. "Varför fotar han mig?" Är det en galning? Någon som gillar att ta bilder diskret på folk? Varför är han inte diskret i så fall? Har han rätt att göra så i så fall? Är han en psyksjuk? Vad vill han? Jag blev till och med så paranoid att jag tänkte att det kanske var mitt ex som skickat någon att spionera på mig och se vad jag gjorde. Men om någon skulle spionera skulle väl den personen inte fotografera så uppenbart, med enorm kamera som man hör när den knäpper!? Han skämdes inte heller för sig; samtidigt som han fotograferade uppenbart, verkade han inte vilja ha bilder där man tittade in i kameran för när jag försökte vara honom till viljes och visa "vill du ha ett foto är det bara att fråga", tog han ner kameran och slutade, men så fort jag gjorde något (lyfte säckar och tittade åt ett annat håll) tog han bilder. Efter incidenten och jag lämnat in säckarna med kläderna, hoppade jag in i min bil och körde tillbaka till skolan där jag jobbade den dagen. Det var en liten lätt... vad ska man säga... överumplande händelse, så sedan dess har jag haft blogguppehåll. Jag vet inte hur jag ska reagera. Visste inte vad jag ska skriva. Vad sysslade människan med? Vad ska bilderna användas till? Det är faktiskt lite konstigt även om han ska ha de där bilderna för privat bruk. När jag står vid en bil och bär svarta sopsäckar till Myrorna?? Varför vill någon fotografera det? Jag tappar kontrollen, makten! Vill inte alla själva styra över vilka bilder som de är med på och var? Jag vet inte hur jag ska hantera det. Vet inte ens vad jag ska skriva om detta. Är det en dröm? Vem tusan vill ha bilder på det sättet? Det måste väl vara förbjudet att fotografera folk som inte gett sitt medgivande? Det är enda gången något sådant har hänt mig.
Jag vet att jag och min bil är med på minst en av de där bilderna som han tog. Är det inte förbjudet att göra så? Det är nog inget att vara upprörd över eller ens tänka på, faktiskt. Jag skiter i det. Det var väl säkert roligt för honom, att fotografera folk på det sättet. Men han måste ju ha velat provocera - annars skulle han väl inte fotat så uppenbart och så frenetiskt? Som att man inte skulle märka att en fotograf med en stor kamera riktar kameran rakt mot en och knäpper högt varje gång tar en bild? Jag vet inte mer vad jag ska skriva om det.
Jo, det har hänt innan men det kan inte riktigt gämföras. När jag var på tennisveckan i Båstad härjar en del smygfotografer omkring där på stranden och fotar. En annan gång var när jag var på Guldbaggegalans efterfest, men det var ju helt väntat att fotografer är där, dessutom är man fixad och snygg när man var där så vad spelade det för roll. Det var en helt annan sak. På Guldbaggegalan kändes det mer som en överenskommelse (även om en fotograf fotade min kompis rakt mellan benen när hon blev full, efter att filmen som hon medverkat i vunnit en Bagge). Den bilden visades dock aldrig någonstans (inte vad vi vet i alla fall).
That´s it. Ibland händer så sjuka grejer i livet alltså. Det är ingen idé att bli upprörd. Sätt upp en satelit i rymden och ta foton för jag bryr mig inte ett dugg!
Party! Och seperation.
Innan jag åkte iväg till Polen var jag ute förra helgen, som jag skrev. Kom på att jag inte hunnit lägga upp några bilder, så jag gör det nu!
Jag och Sandra.
Ny klänning från Nelly. Den åkte upp när man gick! Riktigt så här kort som på bilden är den alltså inte...! Men den åkte aldrig upp mer än så här! =)
Jag är en soffliggare! Till och med när det är party.
Det var inte alls mycket folk ute den här helgen, av någon anledning. Konstigt. Den här helgen bodde jag fortfarande tilllsammans med Kari. Det var bara lite mer än en vecka sedan! Det känns märkligt. Han körde oss dit och kom och hämtade mig som vanligt på natten. Such a gentleman! Trots alla våra ständiga bråk och intriger. Jag är en person som är fruktansvärt svår att leva med. Jag är oerhört krävande och jobbig i mina närmsta nära relationer. Det går helt enkelt inte för en annan människa att leva ihop med mig. Jag sliter mina förhållanden i stycken. Det är inte med mening, men jag inser att jag helt enkelt inte vet hur man gör när man har ett sunt, friskt, lyckligt fungerande samboförhållande. Jag sliter sönder allt till ruiner. Jag är verkligen inte lätt att leva med. Det är som om den personen som velat älska mig mest och försökt ge mig mest, gämnar jag med marken och drar med mig själv också. Förlåt! Hur bra förutsättningarna än är lyckas jag göra mig själv olycklig genom att inte se den andre personens ansträngningar. Och de som jag älskar och behöver mest, tror jag ha övergett mig, vilket gör att jag blir fientlig och stöter bort de som jag älskar mest.
Flygrädsla: Söndag 13:e september 2009
Flygresan hem gick snabbt och bra idag men jag hade jättestor ångest under flygresan. Jag var inte ett dugg nervös innan resan men på planet var det jättejobbigt. Det kändes som att jag inte kunde andas, man blir varm som i feber, händflatorna var svettiga och pulsen slog som en hammare. Alla kroppens varningssignaler tjuter - "fly här ifrån! Du måste ut härifrån"! Ja, de flesta av er som läser detta känner säkert till ångestsymtom. Det gör de flesta människor. Det är inget märkvärdigt alls egentligen, man överlever det, men det känns väldigt jobbigt just när man har det. När kroppen tror att den är hotad till döden. Resan tog bara ca. en timme och tjugo minuter, men när man sitter en timme med ångest går minuterna i slow motion... Ett, två... en minut... två minuter...
Jag skulle kunnat ha tagit en lugnande tablett innan resan, eller druckigt mig full - men det gjorde jag inte. Jag struntade bara i det. Jag orkade inte vara rädd, och det är aldrig bra att fly från rädslan. Därför känns det bra nu efteråt! Jag överlever! Panikångest är bara panikångest. Man dör inte, man bara tror det. Det är bara ett helvete, inget värre än så. Bara ett helvete. Dessutom är det som man tror att man är rädd för, det som utlöser en ångestattack, aldrig det som man egentligen är rädd för. När jag är fast i trånga utrymmen som är i luften tror jag att jag ska dö. Det är bara det att ibland, som på resan till polen, skiter jag fullständigt i om jag dör. Då får man inte ångest. Om man struntar i om man dör eller inte är man inte rädd. Men på resan hem, ville jag verkligen inte dö och fick därför ångest. Men jag kan hantera panikångest, om det krävs. Men helst inte... Det är rätt jobbigt att behöva sätta in all mental styrka man har för att klara sig igenom en flygresa eller en hiss.
Inget djur i naturen, gillar att bli instängd i ett litet uttrymme som dessutom rör sig i luften. Djuret skulle också reagera med att tro att det är hotat till livet. Ett litet utrymme betyder för ett vilt djur, att djuret är instängd i en fälla, inte kan få tillgång till mat, inte kan fly från faror o.s.v. Om man fångar in en humla i en liten glasburk, reagerar humlan också med panik. Det är en naturlig instinkt att inte känna sig hotad när man är instängd och inte kan ta sig ut. Det är snarare knäppt att inte vara rädd när man flyger eller på annat sätt är instängd? Men jag klarade det, jag gjorde det trots att jag fick panikångest och trodde att jag skulle dö! För jag är så jäkla stark! Ångesten klingar alltid av av sig själv tillslut.
Det är också typiskt, att om man mediterar mycket och utvecklas andligt och medialt, tvingas man se alla sina rädslor i vitögat också. Det är oundvikligt. Ju mer man utvecklas destå mer tvingas man möta alla sina rädslor. Allt man är rädd för kommer upp till ytan. Ju mer man utvecklas andligt, ju mer tvingas man möta alla sina rädslor. Allt mörkt måste först komma upp till ytan, in i ljus, för att kunna lösas upp. Om man inte möter allt mörkt inom sig, kan man aldrig utvecklas till en trygg, stark och helt lycklig person. Rädslorna känner man först då man är tillräckligt stark att möta dem.
När man utsätter sig för alla sina rädslor och konfronterar dem, kan de försvinna. Undrar hur lång tid det ska ta innan jag åker hiss som en normal människa?
Gör just nu: Jag är hos min mamma. Jag och Kari har separerat helt och hållet förra veckan. Vi har ju bott ihop i flera år, men inte nu längre. Jag har hittat en nybyggd, jättefin lägenhet i Göteborg som jag ska flytta in till i början av oktober. Tills dess att jag kan flytta in i mitt nya hem, bor jag hos min mamma. Jag skulle också köpt mig en ny liten bil nu men jag fick en bil av Kari i avskedspresent förra veckan...!
Dagens känsla: Att vara svag är att vara stark. Jag känner mig både stark och svag. Både rädd och modig. Allt på samma gång. Det är en förändringsperiod.
Dagens humör: Jag orkar inte riktigt bestämma mig för hur jag mår idag. Jag väljer att tänka positivt.
Polen: Onsdag 9:e september 2009.
Hej kara lasare!
Jag far lite daligt samvete over att jag inte bloggat aktivt pa lange nu, nar jag ser enligt statistiken att manga loggar in och foljer min blogg sa troget varje dag, trots att jag formodligen gjort er besvikna nar jag inte bloggat aktivt. Det har hant mycket i mitt liv det senaste, det ar en forandringstid for mig och det kommer jag blogga mer om nar jag kommer hem fran Polen.
Idag: Som ni ser ar det vissa Svenska bokstaver som ar borta... Jag befinner mig i Polens huvudstad Warszawa. Jag har inte med mig mitt mobila bredband eftersom det ar onodigt dyrt att anvanda det utanfor Sveriges granser. Nagon gang ska jag kanske uppdatera mitt mobila bredband till att innefatta hela varlden till ett fast pris, men jag har inte gjort det an.
Jag ar har med min mamma. Vi har en lagenhet har i centrala Warszawa i den finaste skyskrapan som heter Babka Tower. Byggnaden ar hart bevakad: Det finns kameror overallt utanfor byggnaden och vakter runt skyskrapan som vaktar varan dorr. Vakter vaktar ocksa byggnadens garage och for att kora in i garaget maste man prata med en security guard utanfor och bli filmad samtidigt...
Det kanns alltsa jattetryggt. Pa insidan skyskrapan i mitten finns en jattemysig gard, en park med fontan och broar. Parken tas hela dagen om hand av en... vad heter det... en san dar som tar hand om blommor och vaxter? Han ar den ende som far vara inne i parken, vi andra far bara sitta och titta pa vaxterna och broarna och fontanen fran vara terrasser... Det ar for sakerhetens skull, for att ingen ska kunna ga in i nagon annans lagenhet. Jag kan lagga upp bilder nar jag kommer hem sa ni far se.
De flesta lagenheterna ags av kontor. Var narmsta granne ar en maklarfirma.
Min mamma lurade mig att lagenheten lag pa 10:e vaningen och att alla trappor skulle vara lasta sa att man skulle vara tvungen att aka hiss. Jag blev jattesur! Inte nog med att jag har flugit hit ska jag ocksa behova aka hiss!! Sa pa grund av min skrack for hissar... andrades var lagenhet till 2:a vaningen och vi fick en stor terrass precis vid parken tack vare att det bara ar lagenheterna pa 2:a vaningen som har terass. Men visst, jag erkanner nu i efterhand - jag skulle ha akt hiss om jag var tvungen! Men nu ar lagenheten redan andrad till 2:a vaningen och den ar superfin! Jag slapp mota min fobi igen, tack vare att alla alltid anpassar sig... allt andras bara for att jag inte aker hiss. Lite markligt faktiskt. Och ganska komiskt!
(Jag har ringt hem och hort hur det ar med den lille katten som vi gjorde healing pa sist och han ar battre nu. Inget mer blod i urinen! Vill bara skriva det, for jag ar sa glad att han ar battre, det lilla livet! Min bebis mar bra igen!)
Gor just nu: Sitter i ett enormt shoppingcenter som ligger bredvid Babka Tower. Min mamma ar inne pa en skonhetssalong vid tornet och far manikyr och pedikyr.
Kvallens planer: Jag har en tid pa salongen snart. Jag ska fa fixat fransk manikyr, och mina fotter snygga och naglarna lackade. Jag ska ocksa klippa mitt har dar inne. Sa just nu vantar jag pa det och driver omkring har i shoppingcentret. En kille har utanfor kom fram nar jag var pa vag in i shoppingcentret och fragade mig om jag vill ta en kopp kaffe med honom. Nej tack svarade jag generat, (han var inte min typ). Dessutom ar jag for blyg for att sitta och dricka kaffe med en total framling... Det kanns pinsamt. Vad ska man prata man om? Jag sitter hellre har och bloggar ensam, an att bli bjuden pa kaffe av en framling. Vad skulle handa om man blev "Yes Man" for en dag och tackade ja till allt som kom i ens vag? hehe! Galet! Katastrof, ar vad det skulle blivit!
Dagens vader: Det har varit sommarvader har idag. Skinande sol och varmt och skont!
Dagens humor: Superbast!
Dagens kansla:
Gud vad jag alskar att resa!
Dessutom ar dagens kansla att jag kanner mig polsk. Jag ser mig sjalv i folk har. Jag ser mitt eget utseende i framlingar pa stan, vilket jag aldrig gor i Sverige. Jag ser att folk har en lika dan nasa som jag... Jag ser min egen ansiktsform i folk pa gatorna. Tva personer som jag pratat med hittills idag har haft exakt min ogonfarg. Det ar en kansla som ar svar att beskriva. Att se en framling pa stan och se att personen nastan ser ut exakt som mig, ar en konstig kansla av sammhorighet, som jag inte kanner hemma i Sverige.
Jag kommer kanske skriva ett till inlagg om jag far tid over medans jag ar har!
Jag hoppas att ni mar bra och har det superbast, var ni an ar!
Tusen kramar pa er!
